jag vill skriva något betydelsefullt här
långa, besvärliga meningar om helgen

men orden fastnar i halsen
och allt som rinner ur mig är gråt

ingenting i världen
kan läka mig sådär snabbt
som ni vill att jag ska läka

ord som en gång flög fram
haltar nu tio meter bakom mig

det var något i din röst
som slet dem i stycken

jag har inga egna åsikter
bara tanken ger mig panik

att stå avklädd framför människor
är det absolut värsta jag vet

orden var min finaste kostym
det vackraste tyget i min garderob

det gör ont att vara tyst
så jag bildar meningar på måfå
mummel blir till storslagna historier
och jag behagar en inbillad publik

det finns kryphål i mitt alibi
och kanterna krackelerar sakta

vem var jag innan jag var vem fan jag än är nu?

ord som en gång brann
när vi slet dem ur varandra
de har blivit aska nu
svalnat av och blåst iväg

i ruinerna av min egen förmåga
kommer jag begrava mig själv
tills allt som heter apati har runnit av mig

orden som fastade i halsen
de har luckrats upp nu

sväljer panikartat igen, och igen
men jag slänger ur mig tanken ändå

vore det inte fantastiskt att få låtsas?